Windows to Europe

Diamantvägen, var började den? I Fez, eller mycket tidigare, i Jean-Baptistes barndom i södra Kivu? I dag tycker jag att han fortfarande står och väntar framför de stängda dörrarna i medinans labyrint, att han alltid kommer att stå där. Och att jag står och väntar på honom på ett café i Helsingfors, framför Tiffany’s i Tokyos Ginza… Och när dörrarna i medinan äntligen öppnas bländas vi av det gnistrande ljuset som tränger ut och omger oss som stjärnstoftet på en gammal Instagrambild. 1. Zeldas vaggvisa Det är sen eftermiddag när vi rundar det sista fjället i en ravin, hettan ligger tung i Lapplands ödemarker. En osynlig fågel ser ut att följa oss - eller så är det en drönare… Värmen gör mig illamående, jag stapplar fram på den steniga stigen och ser Stella försvinna på lätta steg i en liten sluttning. Svirvelspöet på hennes rygg får mig att tänka på The Legend of Zelda, som jag för över sjuttio år sedan spelade på Emmas Nintendo-64 konsol i Helsingfors. Stella är Link som med pilbågen på ryggen letar efter Ocarina of Time, hon springer framför mig utan att tröttna, på samma sätt som Link sprang på den gamla tjock-tv:ns skärm. Stella är på väg till grottan på den Hylianska Stäppen, till Kokiri-skogen, hon tar sig in i Goron City, där hon på sin lergök spelar Zeldas vaggvisa. Vänta på mig, Stella! När blev jag så här gammal, har jag faktiskt fyllt åttiotre? Det hugger till i höften när jag kliver över en sten. Rakka, stenåker så långt ögat når. Varför orkar jag inte, varför går jag så långsamt… Jag har vandrat den här sträckan åtskilliga gånger, först med mamma och morfar Hans, sedan med Stella när hon var liten. Jean-Baptiste upplevde aldrig den korta sommaren norr om polcirkeln, men jag minns den smala stigen som förbi höga ceder- och eukalyptusträd ledde upp till gruvan, där pojkar och unga män stod i den sargade gulbruna sluttningen och grävde med spadar och hackor. Vad visste jag då, som ung kvinna, om denna avlägsna trakt kring ekvatorn, den stora flodens avrinningsområde med sina täta regnskogar? Mineralerna, rebellerna… Den öppna gruvan såg ut som en arkeologisk utgrävning, ruinerna av ett tempel som byggts åt en grym gud, kanske en solgud, som krävde sina barnoffer och ädelstenar, frukter, olja och vin. Och Kalevi, juvelhandlaren från Finland, stod med en skäggig amerikan på gruvans rand och bröt sönder stora klumpar av jord, girigt, som om det var bröd. Vad letade de efter, en ny Afrikas stjärna, en blå Heart of Eternity? En helikopter lyfter bakom fjällen, där den plockat upp guldvaskare eller fört turister till vandringslederna. De fula glasiglorna blänker uppe på klippväggarna i Meeko. Jag tar en klunk vatten ur morbror Johans gamla fältflaska. Stella orienterar med morfars kompass, närmare hundra år gammal. Men har vi ingenting som tillhört Jean-Baptiste? Ja, diamantringen som jag fick av honom när Stella föddes. Den rundslipade lilla diamanten som säkert skulle graderas lågt när det gällde de fyra c:na: colour, clarity, cut, carat. Många år senare förstod jag att ringen hade varit Jean-Baptistes mammas. Stella bär en oändligt värdefull ring med en prinsesslipad diamant, en Kimberleycertifierad förlovningsring som jag fick av Janne i Tokyo... Hon bär den även när hon rensar fisk och tvättar fönster. Diamantens visdom? Vad har jag lärt av den? Någon predikade Vajrayana, jag minns inte vem, undervisningen som är hård och skarp som en diamant…. Var det Junko vid den gröna floden? Framför oss skymtar stugan i en svacka, sjön blänker blå bakom krokiga fjällbjörkar. Den lapska alprosens röda mattor sträcker sig hela vägen över tundran till Sibirien, till Japan och Alaska…. Jag rundar en låg sten i stället för att stiga upp på den. Men jag kan fortfarande dansa house, det behövs inte mycket muskelstyrka för ett enkelt bounce. Någon sjöng Stella by Starlight, vem var det? Jag minns bara fragment och små skärvor av mitt liv. Jag förstår inte mycket av världsnyheterna, den nya världsordningen. Mitt mikrochip med sin utslagna elektriska krets kliar under huden på min hand, och egentligen borde jag operera bort det, nu när allting har kraschat, internet och android, AI och algoritmerna, autopiloterna, precis allt… Chattrobotarna, gensaxen, kryptovalutan… Eller har allt bara kraschat i min egen hjärna? Så skönt det är, viskade mamma kort innan hon dog, så skönt det är att inte mera behöva vara online… Vi övernattar i hyresstugan vid sjön, madrasserna är lortiga. Flugor surrar, röda skalbaggar med ett riddarkors på ryggen kilar av och an på stockväggen. Jag sätter mig på en strandsten och fläktar mig med Junkos slitna solfjäder, jag känner den behagliga doften från kokelden som Stella har tänt i kökstältet. Dagen vänder mot kvällen, det är andra veckan i juli, solen lyser dygnet runt. Jag lyssnar spänt, så som Jean-Baptiste och jag gjorde i Fez: vi väntade på adhan, böneutropet från närmaste minaret, kom till bön, kom till frälsning… Eller är det tid för kvällens gongyo, Nichiren-buddhisternas bön, som Junko reciterade? Jag ser Stellas långa gestalt på strandstigen, hon har samma muskulösa kroppsbyggnad som Jean-Baptiste, hon är stark och tålig, men kanske inte fullt så stark som jag tror. När blev hon sorgsen, när drog hon sig undan? Vi är beroende av varandra på ett sätt som inte alltid känns sunt. Jag sätter mig bakom vedlidret i den ljusa sommarkvällen, jag måste få vara ensam en stund, jag lyssnar, jag väntar. Jag väntar på Janne, jag kommer alltid att vänta på honom och en dag öppnas de turkosfärgade dörrarna i medinan…. Mamma, varför sitter du där? Kom in i stugan innan myggorna äter upp dig helt och hållet. Det är vår sista kväll vid sjön, maten håller på att ta slut. Vi dricker te ute vid stugväggen, himlen blir rosig när solen sjunker bakom fjällen. Ett svagt åskmuller hörs bakom bergen, eller är det sprängladdningen i en gruva? Himlen mörknar i öster, tystnaden lägger sig i ödemarken. Bara fågeln visslar i snåren, den osynliga fågeln, kanske visslar den Zeldas vaggvisa. Vi är på väg in i stugan när vi får syn på dem uppe på det låglänta fjällets kam, en liten skara på fem, sex personer, Stella tar fram morfars kikare och ger den sedan åt mig: tre män och två kvinnor, kvinnornas färggranna saris lyser på långt håll. Nu ser jag också flickan, klädd i en röd kjol. Vem är de, bengaler som lämnat sin förläggning vid Lullefjället, kontraktarbetare från gruvorna vid Ishavet, kanske på väg söderut för att plocka bär och svamp i skogarna? Människor har alltid varit i rörelse, de har evakuerats, de flyr sina hemtrakter, söker sig till tryggare orter. Mormor Karin berättade om evakueringen från Viborg 1940, i slutet av kriget som döptes till vinterkriget. Men varifrån flydde Jean-Baptistes familj, varifrån kom den? Tror du att de är på väg hit, Stella? Har de sett oss? Ja, jag tror det… En artig ung man kommer fram och hälsar, han talar en oklanderlig engelska. De andra väntar tysta vid vedstapeln. God kväll, ursäkta att vi stör, men vi har vandrat en lång väg och barnet är trött. Vi är hungriga, inte råkar ni ha lite mat åt oss, bara lite bröd? Stella möter dem med bister, auktoritativ uppsyn, själv försöker jag dölja mitt medlidande så gott jag kan. Stella ger dem riset som blev kvar från vår middag, på tok för lite för dem alla, torkat renkött, några morötter, två äpplen som vi hade tänkt äta till morgonmålet. Det är ont om mat i dagens värld, varje munsbit är guld värt, varje skörd en välsignelse. Det här är allt vad vi har. Men ni kan inte övernatta här. Männen och kvinnorna nickar med sänkta blickar. Vi vet. Barnet tittar på oss under lugg, armarna prickiga av myggbett. Jag önskar att jag hade någonting att ge henne, en leksak, en ren tröja. Jag minns de gamla Youtube-videorna som Jean-Baptiste visade för mig, flyktingarna som bara försvann från ett läger i Kindu, pojken i hällregnet som vände sig om och stirrade in i kameran med en blick som var både förtvivlad och anklagande. Först långt efteråt insåg jag att pojken kunde ha varit Janne. Främlingarna äter glupskt, de är tacksamma men de tackar oss inte. Stella säger med bister röst: Det finns ödestugor på vandringslederna, ifall ni är på väg till byn i Somaslompolo. Vi vet. Namaste. Jag vaknar fyratiden på morgonen, det är överraskande svalt inne i stugan, en kallfront från Ishavet rör sig med en ovanlig hastighet. Stella lyfter klarvaken på huvudet. Vart går du, mamma? Åh, bara ut för att kissa… En tunn dimma rör sig över sjön, solen lyser redan klart bakom fjällen i öster. Det är alldeles tyst omkring mig, vindstilla, kallt och lite kusligt. Jag väntar, jag vet att han kommer en dag… Någon stod på stranden av sjön, klädd i en fältgrå sommaruniform, alldeles för tunn för årstiden. Det var morfar Hans, han lyfte kikaren, han pekade, vinkade och ropade någonting. Mamma gick fram till honom och sade så bestämt som hon kunde: Pappa, kom in, du kan inte stå här ute, det är kallt. Jag ser Stella i dörröppningen, sömndrucken, orolig och ganska arg: Mamma, kom in nu, du måste sova, annars orkar du inte i morgon. Ett kallt duggregn faller när vi lämnar stugan. Stenarna är hala, nästan isiga, men jag känner mig utvilad och orkar gå utan att bli andfådd. Stella, som är sextioett, stannar för att pusta ut, hon har sovit dåligt och det är mitt fel… Kallfronten närmar sig just som vi stiger på bussen, landskapet blir med ens frostigt. Fjällbjörkarna förvandlas till isskulpturer, en bäck ångar i kölden. Eller är allt bara min inbillning? Jag fryser och tänker på Disneyanimationen Frozen, som Stella älskade när hon var liten. Bussen stannar i en liten by och det är där som jag får syn den, den lilla klungan. Flickan sitter på sin pappas rygg, hennes fötter guppar till vid varje steg och när bussen långsamt glider förbi dem tycker jag att jag genom fönstret möter flickans blick, som är både förtvivlad och anklagande. 2. På eftermiddagen klockan fem Jag minns en resa med mamma till Frankrike när jag var tio eller elva. Det var tidigt 2000-tal, åren före smarttelefonerna och wifi. Jag lyssnade på Spice Girls på min mp3-spelare och lekte med Donatello, en ninjasköldpadda i plast. Från Paris åkte vi tåg och buss till en liten by, grå som i en gammal saga, overklig som i en dröm. I dag, när jag är gammal, kan jag fortfarande höra flodens tysta strömmande, duvornas kuttrande i slottsruinen. Viva forever… Jag sov på en soffa och hörde dunsar från övre våningens ateljé där Skulptören, mammas nya vän, flyttade på sina skrotskulpturer. Fredsängelns plåtvingar var svåra att installera … På kvällen satt mamma och Skulptören på konstnärsresidensets terrass och drack vin med de andra gästerna. Svalorna svirrade, störtdök och jagade varandra. Mamma bad mig demonstrera street dance på den torra, gula gräsmattan, men jag vägrade. Varifrån kommer Jessicas pappa? undrade någon. Från Karibien, svarade mamma. Hon ser indisk ut, tyckte Åse, en ung norsk performanskonstnär. Leif, en arkitekt från Göteborg ställde inga pinsamma frågor, han gav mig en chokldkaka, av Junko, en äldre japansk bildkonstnär, fick jag en rund solfjäder som pryddes av grinande yokai-monster. När sällskapet på terrassen blev allt högljuddare smet jag därifrån och gick ner till den stilla flytande floden. Jag satt på en trappa med fötterna i vattnet, svalorna svirrade, vita fjärilar fladdrade förbi. Mörkret föll och små fladdermöss blev synliga, de pilade av och an under den gamla stenbrons valv. Följande morgon råkade mamma i ett häftigt gräl med Skulptören, jag hörde braket när Fredsängeln upplöstes i sina beståndsdelar och förvandlades till en hög av skrot. Jag fick vara ensam med mamma resten av dagen, det kändes fint, fint att får vara ett barn, innan barndomen tog slut. Vi satte oss i gröngräset på andra sidan bron, jag fläktade oss med Junkos solfjäder. Jag ville stanna tiden, samtidigt som kyrkklockorna slog elva slag och floden fortsatte att flyta, grön och grumlig. Vi såg Junko komma vandrande över bron, hon satte sig bredvid oss och hon lärde mamma att recitera daimoku. Att recitera är detsamma som att polera juvelen som finns inom oss, förklarade hon. Eftermiddagssolen gassade när vi vandrade tillbaka över bron, kyrkklockorna slog sina enformiga slag, mamma räknade dem. Klockan var fem och mamma citerade Lorcas berömda dikt: Det var precis klockan fem på eftermiddagen. En gosse kom med det vita lakanet klockan fem på eftermiddagen. 3. Här tar Diamantvägen slut… Jag väntade på Jean-Baptiste utanför en juvelaffär i Tokyos Ginza. Jag började bli otålig: han lovade komma klockan tolv. Vem träffade han, en juvelhandlare från Dubai? I närheten fanns De Beers-byggnaden med sin kurviga fasad, Mikimotis pärlor. Världen är hård och kall, tänkte jag, här tar Diamantvägen slut, härifrån kommer vi inte vidare… Jag hade fyllt tjugo, jag ville uppleva det som var mjukt kawaii, tjejmodet i Harajuku, ett kattcafé. Jag ville träffa Junko, som nu gick med rollator, kanske i en stor hall där folk från världens alla hörn samlades för att recitera daimoku. När Wako-byggnadens klocka visade ett, dök han upp i folkvimlet. Vi var de enda på Chuo-dori som såg afrikanska ut. Kom, Jess, vi åker tåg till Mitake, du sa att du ville vandra i bergen… Dagen vände när vi tog oss fram på den steniga stigen. Floden brusade, solen sjönk bakom bergen. Jean-Baptiste halvsprang genom ravinen, han var på väg till Kokiri-skogen, till lägret i Kindu… Jag snubblade på en mossgrön sten och kände mig som en gammal kvinna. Svarta korpar gungade i träden på tempelgården. Senare på kvällen satt vi på värdshusets balkong och drack världens grönaste sencha. Jean-Baptiste tog fram en liten turkosfärgad påse, en Tiffanypåse. Inne fanns ett etui i samma färg. Ringen med den prinsesslipade diamanten vilade på en bädd av sammet. Jag vill inte ha den, Janne. Den är för fin… Ute knakade bambun, en ensam fågel visslade i snåren. Vinden for igenom körsbärsträden, som sakta fällde sina blekt rosa blommor. Månen tittade fram och nu blev den igen synlig, kanske som en ny början: den svagt lysande vägen, Diamantvägen.